Kvinnliga pionjärer i kollektivtrafiken  

Under andra världskriget fick de svenska kvinnorna möjlighet att arbeta inom områden som tidigare varit förbehållna män. Många män var inkallade eller i ständig beredskap och det uppstod ett skriande behov av arbetskraft, även i kollektivtrafiken. Bränslerestriktionerna innebar att bussar och bilar försvann från gatorna och ersattes av spårvagnar.


B
risten på konduktörer blev påtaglig och under 40-talets första år blev kvinnorna till slut välkomna att jobba ombord, inte bara som städerskor.

Förarplatsen förblev däremot otillgänglig för kvinnor i ytterligare nästan tjugo år. Inte förrän 1958 hade Sverige sin första kvinnliga bussförare, en dam vid namn Margit Claesson.

Samma år startade den första kursen för tunnelbaneförare, där även kvinnor deltog. När de var färdigutbildade anställde dåvarande Stockholms Spårvägar den första kvinnan att köra tunnelbana.

Snart fick också Stockholms Spårvägar sin första kvinnliga spårvagnsförare – den tidigare nämnda Margit Claesson. 

Att gifta kvinnor överhuvudtaget arbetade var fortfarande aningens anmärkningsvärt i början av 60-talet och kunde ge anledning både till hemma-hos-reportage och besök på arbetsplatsen.

Maj-Britt Fogelqvist var konduktör vid Stockholms Spårvägar och berättade i tidskriften Spårväg och Buss, nr 1 1960, hur det fungerade. Allt blev lugnare och ekonomin tryggare, tyckte hon, när hon började förvärvsarbeta. Och hennes man var så modern att han hjälpte till i hemmet.  

Bilderna kommer från Spårvägsmuseets samlingar. Bilden på Maj-Britt Fogelqvist är tagen av Gunnar Ekelund.